Idag började jag må väldigt dåligt på typ mitten av dagen. Med dåligt menar jag psykiskt dåligt. Det var länge sedan jag kände mig sådär dålig. Känns som världens bakslag.

Jag får bara massa dåligt samvete. Det känns som jag gör en massa fel och säger fel saker.
Men iallafall så for jag hem vid 2 ungefär. Jag hatar att börja grina på skolan, det är så pinsamt. Och nu känner jag mig inte bättre. Den här dagen har verkligen inte varit bra. Jag hoppas bara den blir bättre sen, annars vet jag inte vad jag gör.

Idag är inte den bästa dagen. Jag känner mig förvirrad, rädd, ensam och bara allmänt dålig.
Erik ska på kräftskiva ikväll, men några kompisar ska komma hit så vi ska hitta på något. Men jag har ingen aning om vad.
Egentligen är jag rädd för att kompisar och andra människor ska komma hem till mig. Jag är livrädd för att dom ska få tråkigt för då känns det som att det är mitt fel.

Förresten så har jag, Erik och Nettan flyttat in i en egen lägenhet. En 3a som är jättemysig :)

Och en annan sak som jag är glad för är att på tisdag ska jag på BUP, för jag ska äntligen få trappa ner på medicinen. Jag känner inte att jag behöver den mer. Jag klarar mig lika bra utan. Men man får väl se, det blir säkert en helt annan sak när jag har slutat med den. Även om det kommer bli jobbigt ska jag kämpa för jag vill verkligen inte att social fobin ska komma tillbaka. Eller depressionen.

Sitter här ensam på elevhemmet. Dom andra är ute och spelar brännboll men jag vågar inte vara med, jag är rädd att dom ska tycka jag är dålig eller konstig. + att jag inte tycker det är så kul.
Så då sitter jag här och har tråkigt ''/ Det får väl duga.

Var på BUP idag. Gick väl bra. Jag ska inte fara dit nåt mer. Det känns både bra och dåligt. Jag är rädd att allt bara ska skita sig igen.
Jag fattar inte hur jag ska kunna jobba med mina humörsvängningar, och det lilla av social fobin jag har kvar, alldeles själv?? Just nu är jag bara rädd och mår inte så bra. Önskar bara att allt var bra.
Men vem gör inte det?

Igår var jag på BUP här i Umeå för första gången. Första intrycket var väl sådär, men när jag träffade psykologen och behandlingsassistenten kände jag att jag kommer trivas. Dom var lätta att prata med så jag pladdrade på :)

Det känns härligt att jag äntligen vågar prata :) Och det är ovanligt att vara hos en psykolog när man inte pratar om social fobin. Det finns inget att säga om det längre, förutom att åka lokalbussar själv. Nu är det mina humörsvängningar som är problemet, och det problemet ska bort! Jag vill inte bli arg för ingenting.

Men nu ska jag plugga till sällskapsdjursprovet.

BajBaj Lingonhaj

Det känns som allt bara blir fel, och jag vet att jag inte kan göra något åt det. Jag skulle bara vilja hjälpa alla. Jag bryr mig inte om hur jag själv mår, bara alla andra mår bra så är jag nöjd.

Vi hade ekologiprov idag. Det gick väl sådär. Jag hoppas jag får G iaf.

Nu har det blivit mkt i skolan igen. Iaf den här veckan. Imorrn är det svenskaredovisning och traktorprov. Men nu är jag så stressad så jag kan inte koncentrera mig på nånting.

Just nu känns det som att jag inte bryr mig om nånting längre. Men jag har bestämt att jag INTE ska falla tillbaka. Jag ska inte börja skära mig eller nåt sånt igen. Det lugnar bara för stunden, men efteråt får man bara mer och mer ångest. Så är det iaf för mig. Men det fattade jag inte när jag var mitt inne i skiten.

Sitter här hos Linda. Jag mår inte alls bra. Men jag kan inte förklara hur jag mår.
Och jag får bara dåligt samvete när jag mår såhär. Helst av allt skulle jag bara vilja vara med Erik men nu går ju inte det.

Idag har jag och Erik varit tillsammans i prick 3 månader :) HIHI!! <3

Jag hatar att jag ska må dåligt för minsta lilla sak. Skitsaker som jag egentligen inte behöver må dåligt över.

Jag saknar den tiden när man var liten och inte bekymrade sig för nåt, förutom getingar och andra insekter :) Man var jämt glad. Livet lekte när man såg på Snövit och åt popcorn med currysmak :) Och varje gång man fick spela roliga barnspel med sin familj. Varje gång man fick köra skoter med sin pappa bakom sig så man kände sig stor.

Ibland önskar jag att jag var liten igen

Nu sitter jag här i mitt rum igen. Ingen skola idag. Mår alldeles för illa ''/
Men jag är rädd att jag bara hittar på det. Jag kanske så gärna VILL vara hemma så jag tror på mina egna lögner. Varför ska allt vara så svårt? Fast det är ju jag som gör det svårt.
Om jag bara var på skolan varje dag och var duktigt och pluggade så skulle det inte vara såhär. Om jag bara kunde ignorera hur jag mår skulle kanske mina betyg se bättre ut.
Men är det meningen att man ska skita i hur man mår bara för att man ska klara skolan??

Nu ska jag verkligen skärpa mig. Jag SKA vara på skolan alla dagar och alla lektioner. Förra veckan fick jag reda på att jag har 21% frånvaro. Det är inte bra.
Det blir som en ond cirkel. När jag var som mest stressad började jag ju vara hemma oftare, men då blir jag ju bara mer stressad när jag missar massa. Och då är jag hemma ännu oftare.
Men nu ska jag verkligen anstränga mig!!!

Är hemma idag ''/
Mår inte alls bra nu för tiden. I lördags kände jag att jag inte orkade mer, jag ville bara bort. Men världens bästa Erik <3 hjälpte mig.
Jag pratade med mamma också och berättade hur jag mådde så hon ska ringa till psykologen och höra hur vi ska göra. Hoppas på att få träffa han innan sportlovet.
Jag är jätterädd att jag ska bli deprimerad igen. Jag är inte så säker på att jag orkar ta mig ur skiten en gång till.

Jag tror medicinen börjar fungera lite sämre nu ''/ Den senaste veckan har jag kännt mig ganska mkt deppig. Som tur är har jag varit med Erik <3 väldigt mkt. Han gör mig glad :]

Jag är bara så rädd att social fobin ska bli värre! Jag har ju kommit så långt nu. Om den kommer tillbaka orkar jag aldrig ta mig ur det igen. Det vet jag. Och om den kommer tillbaka är jag helt säker på att jag inte orkar gå kvar i skolan, men jag vill ju verkligen gå kvar! Jag trivs superbra. Och jag har världens bästa kompisar <3 som jag inte vet vad jag skulle göra utan.

Är hemma idag också. Och nu mår jag skit för det!!

Jag är svinrädd att helvetet ska börja igen. Jag vill verkligen inte vara borta från skolan hela tiden. Jag får bara ännu mer ångest när jag missar massa saker. Och jag missar tiden med massa braiga kompisar <3.
Men nu har mamma iaf ringt till kuratorn. Jag hoppas verkligen att den här skolan tar tag i saker bättre än den förra gjorde ''/

Men nu ska jag antingen sova eller plugga.

Snart ska jag ta bussen in till stan och det känns verkligen inte bra!! Jag är jätterädd att bussen inte ska stanna eftersom det har blivit lite mörkt nu. USCH USCH!!!
Sen ska resten av helgen tillbringas med Erik <3 :] Imorrn ska vi gå och se på Twilight. xD

Men nu ska jag fortsätta göra det jag är bäst på; oroa mig ;D

BajBaj LingonHaj

Jag märker inte av social fobin så mycket längre :) På ett sätt känns det konstigt för jag har ju levt med det i flera år så jag har blivit van med att det är ett helvete. Ska jag vara helt ärlig så känns det som jag har tappat nåt. Jag har tappat något dåligt men det har ändå varit bra. Jag har blivit så grymt mkt starkare av det :)
Om jag aldrig hade haft social fobi kanske jag inte skulle ha bott i Umeå nu. Då skulle jag aldrig ha träffat alla underbara kompisar som jag har idag.

Men jag ska fortsätta utsätta mig för det läskiga så jag blir helt frisk. Jag SKA föreläsa om det en dag...

Nu har jag faktiskt FÖRSÖKT plugga, men det gick inte så bra ''/ Fast sen städade jag mitt rum istället och nu är det så fint :] Ska bara städa av skrivbordet så ser det ut som nytt xD

För 1 år sedan började jag bli mkt bättre kom. Det var då jag fick min kontaktperson som hjälpte mig på lektionerna och som hittade på nåt med mig efter skolan. Det var för typ 1 år sen som jag började vara på skolan igen.
Jag har blivit bättre så grymt snabbt, så när det kommer ett bakslag tar jag det väldigt hårt. Jag HATAR när jag får sår på armar och ben. Det känns som att jag sviker alla jag känner.

Men nu ska jag forsätta vara glad och städa rummet ;]

För 1½ år sedan var jag deprimerad och ville inte leva. Jag hade skrivit avskedbrev och planerat hur jag skulle dö. Jag är grymt glad att jag aldrig gjorde det. Nu vill jag inget annat än att leva och utveckla mig ännu mer.


En vacker dag ska jag åka runt och ha föreläsningar om hur det är att ha social fobi. Det finns så många som går runt och mår dåligt utan att våga söka hjälp. Dom kanske tror att alla ska tro dom är värsta psykopaten som planerar att mörda folk.
Jag var också orolig att folk skulle tycka jag var konstig men det var tvärtom. Efter att psykologen kom och berättade för klassen började min bästa (och nästan enda) kompis berätta att hon inte mådde bra. Men hon vågade inte berätta för nån annan.

Men jag kommer måsta träna upp mitt psyke innan jag jobbar på behandlingshem. Men det är ju ett tag kvar tills dess ;) Haha!

Det gick bara bra i Lycksele. Psykologen tyckte jag hade gjort jätteframsteg på så kort tid :) Och han hade inte riktigt trott att jag skulle klara av att flytta till Umeå xD Han hade pratat med dom på gamla skolan och dom hade också varit tveksamma till det. Men nu har jag visat dom. Haha :D
Och jag berättade ju att jag hade hållt i en sån där fet hårig spindel på skolan också, det tyckte han också var bra gjort. Det är ett bevis på att min spindelfobi är HELT borta :D:D:D:D:D:D:D

Psykologen sa att när jag kom dit första gången såg han en mkt ledsen tjej. Han ångrade att han inte tog kort på mig med jämna mellanrum så att jag skulle kunna se skillnaden.

Det har gått bara bra på skolan idag men nu på kvällen är det ganska dåligt. Jag känner mig bara ivägen för att jag inte vågar prata. Det känns som att jag bara följer efter dom andra.
Jag gillar dagarna på skolan mkt bättre. Där vågar jag ju prata. Och mkt. Lärarna brukar måsta säga till oss ;D Haha!

Men nu ska jag se dokumentären om Berny Pålsson.
Hejdå!